IGL Championship

Vilka dagar det var i England. Kort men intensivt! Åkte till Danmark på söndageftermiddagen och efter cirka fem timmar, med tågförseningar, var jag äntligen framme och möttes av Janne och Birgitta. Vi övernattade i Danmark innan vi morgonen efter, tillsammans med Danny Fraser, flög mot England. Vi anlände skapligt på måndageftermiddagen och hann se lite av provet redan då. På kvällen åt vi middag i trevligt sällskap från både Sverige och Danmark. Jag blev chaufför för ena bilen och hjälp vad läskigt att köra på fel sida! Så fort man mötte en annan bil kändes det som att körde på fel sida, som ju i detta fall var rätt...

En prydligt klädd hunter som varje morgon blåste i sin trumpet.

När vi vaknade på tisdagen blev det full-english-breakfast med allt vad det innebär. Proppmätta åkte vi iväg mot samlingsplatsen. Vädret kunde inte varit bättre: blå himmel och strålande sol. Temperaturen låg på minus en halv grad och vittringsförhållandena för hundarna blev inte enkla. Dagen började med sockerbetor. Det sköts fasaner, morkullor och kaniner. Vid ett tillfälle sköts en fasan en bit framför linjen. Vi såg hur den föll ner och sen hur huvudet stack upp mellan grödorna och hur den började springa.

I slutet av löpan och fasanen far upp.

Twixwood Shooting Star of Fernshot

En jättefin gul labbehane, F.T.CH. Twixwood Shooting Star of Fernshot, ägare och handler Mr P.W. Parkins, skickades på den och handlern fick den snabbt till nedslagsplatsen och började följa löpan. Det var en lång löpa och han gick långsamt framåt. Det var så fascinerande att så tydligt kunna se hur hunden följde fågeln. Efter en lång bit (150-200m?) for fasanen upp och hunden får tag i den. Det gav applåder från publiken.Under hela löpan höll sig handlern kallt tyst och lät hunden jobba. Åh vilket fint arbete! Det var en upplevelse att se hur långsamt och noggrant hunden följde vittringen, som dessutom säkert inte var så jättestark med tanke på temperaturen. Hunden var dessutom bara tre år gammal. Ett annat intryck som jag kommer ta med mig är John jr. Det var i hög raps och John jr fick chansen som jag tror det var fjärde hund på en apport,. Han stod i vänstra änden av linjen och skulle skicka från högra änden, precis som de andra fått göra. Medan han förflyttade sig utmed linjen släppte han inte nerslagsplatsen med blicken. Han fick sin hund till rätt ställe, men fågeln var borta och domarna hittade den inte heller. Provet avslutades runt lunch, tolv hundar, av från början femtiofem, fanns kvar till sista dagen.

.

Den hund som John Halstead jr's vann med F.T.CH. Roberto Rannaldini of Bolton Abbey

På onsdagen var vädret återigen det lite grådaskigare slaget som man är van vid, vid det här laget. Publiken fick gå bakom linjen och det kändes som att man inte såg riktigt lika bra som dagen innan då man var närmare, men vi såg fortfarande rätt så bra vad som hände. Flera hundar var duktiga, men efter både sockerbetor och raps återstod sex hundar till den avslutande driven. Resan fick ett lite annorlunda slut än vad som var planerat då Janne blev sjuk och fick stanna på sjukhuset i Lincoln. Vi beslutade att jag skulle åka hem som planerat och ta hand om hundarna. Hemresan är en historia för sig...