Vad det är härligt att träna unga hundar! Branwen har precis fått börja göra fyrkanten, innan har jag bara lagt någon enstaka apport och så har vi gått en bit och sedan vänt om och skickat. Men nu börjar det bli dags att öka kraven. Lilla Branwen sitter tyst och koncentrerat och tittar när jag lägger ut dummien, sen går hon fot bredvid mig och jag känner henne hela tiden mot benet. När vi vänder oss om syns det direkt att hon vet vart hon ska. När hon blir skickat springer hon allt vad hon kan ut och letar tills hon hittar dummien, medan jag passar på att lägga på en söksignal. Sen springer hon allt vad hon kan hem igen och håller fint i dummien tills jag tar den ifrån henne.
I denna övning ingår så många delar som jag på sätt och vis är så överraskad över att de alla fungerar. Tack vare att grunderna är så noga inarbetade så bara funkar det. Under första året har jag i stort sett bara befäst ledarskap och skapat en relation till henne. Och så massor med fotgående. Jag har tränat, och tränar fortfarande, söksignal för sig, avlämningar för sig, fotgående för sig, provocerar stadgan osv. Det är en stor skillnad mellan när jag tränade Mingla. Då tränades oftast dessa delar bara i samband med apporteringen och allt kändes lite slarvigare. Kanske för att man skulle ha koll på allt på en gång, och så är hundar olika förstås.
Jag gillar tanken på att man tränar varje liten bit, får hunden att verkligen förstå vad man menar, att "hjärntvätta" in varje liten del, och sen sätta ihop det. Det känns som att om man är noggrann och gör grunderna väl så minskar risken för att man ska behöva bli irriterad i onödan. Och det är oschysst mot hunden som antagligen gör allt för att göra rätt, men som inte förstår.
Det är en fröjd att sätta ner handen och säga "ut" och se min hund lilla hund börja förstå vad det är jag menar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar