Fasen så härligt!

I fredags hade jag min sista praktikdag för denna omgång, skulle bara hänga av mig jackan och gå till lärarrummet för att fika när telefonen ringde. Kände inte igen numret så jag funderade på att inte svara, eftersom jag var på skolan. Men så gjorde jag det ändå och tur var väl det! Det var från Väseprovet. I söndags ringde jag för att kolla hur reservlistan såg ut och den var proppfull. Jag bad att få lämna namn och telefonnummer i alla fall och i fredags ringde hon. Det fanns plats för mig och Mingla! Jag som hade tänkt mig en lugn helg, skulle städa, fixa med förråd efter flytten och sen bjuda mamma och pappa på middag på lördagkvällen fick istället planera en resa till Värmland.

Lördagmorgonen träffade jag Nina på bruksan för att dra ett par släpspår med spårläggaren kvar på spåret, sen åkte vi mot Värmland. Provplatsen låg tre kilometer från vägen som jag åkte på så jag svängde av för att få en uppfattning om upplägget. Kändes skönt att kunna börja fundera på taktik och bara veta lite om upplägget.

Sen åkte vi vidare till Ulle, Mio och Lätta där vi skulle sova. Lätta blev så glad över att se sin valp och Frozza glad över att se sin mamma. Det är ju bara en vecka sedan de sågs och återseendet var kärt, en stund i alla fall. Sen kom den uppfostrande sidan fram. Vi åkte ut i skogen för promenad och fler släpspår, sen blev det tacos och lite mys framför tv:n, men rätt så snart gick vi till sängs.

Söndagen började kvart i sex. Då blåste det storm utanför och det regnade. Något mindre regn hann det bli när vi ätit frukost och packat in oss i bilarna, men det var ändå fortfarande storm. På provplatsen möttes vi av beskedet att provupplägget var ändrat. Under lördagen hade vattenmarkeringarna kastats från båt men nu kunde inte båten gå ut. Söket var översvämmat så det hade flyttats upp på land och landdirigeringen ut där söket legat under lördagen. Jag gick med första paret (som nu innebar fyra hundar, två för varje domare som var ute på rutan samtidigt) och kollade upplägget men eftersom två av hundarna fick bryta på söket och jag inte hann över för att se de andra två så fick jag inte se vattnet. Jag kände mig ändå lugn, Mingla borde hålla ihop till åtminstone ett pris vilket var vårt mål med resan bara för att bli av med spåret. Vädret kändes inte så trevligt så jag gick till bilen för att vila en stund, dagen skulle bli lång och sen ett par timmars bilresa hem.

Efter lunch var det äntligen dags att få det hela överstökat. Vinden hade mojnat rätt så mycket och regnet hade dragit vidare. Mats Närling skulle dömma mig och Mingla. Vi började med en dubbel på land som inte var några problem för henne. Vidare till söket. Parkamraten fick börja med att ta in två vilt, sen bröt domaren då hunden både på markeringarna och på söket gått och kissat och dessutom nobbat ena kaninen innan han tog upp den andra. Det resulterade i att Mingla fick plocka in åtta på raken. Hon hade god fart ut, men domaren ville se henne söka av närområdet också så vi fick fortsätta jobba. Så länge Mingla hittade långt ut så letade hon inte så mycket nära, förutom de hon fick vind på. Till slut fick hon den närmaste kråkan i näsan och då var domaren nöjd. Min härliga Mingla som inte tappade fart trots att hon fick jobba rätt så intensivt. Sen fick vi en paus innan vi kunde byta halva med den andra gruppen.

Ner till vattnet. En dubbelmarkering. Jag vet inte riktigt hur jag tänkte men jag skickade henne i fel ordning. Det hade blivit enklare för henne om jag skickat på den högra först, som annars drev in i vassen men tog den vänstra som hade drivit in mot stranden om den fått ligga. Men men, den vänstra blev det först och den kom hon snabbt in med. Sen den högra som hon började på över landvägen och sen ner i vattnet och in i vassen. Efteråt frågade domaren varför jag skickat så, men jag hade ingen bra anledning, och han konstaterade att de ju gick bra ändå. Jag tror min tanke var att den vänstra skulle gå fortare att få in och därför valde jag den först, men när jag skickade henne så kom jag på hur dumt det var.

Vattendirigeringen låg lite i vasskanten av en kanal genom vassen. Mingla tvekade lite att gå ut i vågorna (jag ska försöka ta mig i kragen och gå ut i dåligt väder också, man vet ju aldrig vilket väder det är på prov) men när jag tryckte på henne så simmade hon utåt. Anden kom in, även om den inte kom i hand. Det snöret som använts för att få anden att inte driva bort hade fastnat runt hennes tass, men in kom den i alla fall och domaren hade överseende.

Sista uppgiften var det jag var mest nervös inför – landdirigeringen. Den var rätt så lång och låg ute i ett lite sankmark/vassområde och dessutom så låg söket på samma ställe dagen innan. Jag vinklade upp henne och skickade henne på ett bestämt ut och hunden drar iväg. Rakt ut! Till rätt ställe och så blåste jag stopp. Hon tog inte riktigt signalen men stannade till i alla fall så jag gav söksignal och rätt så snart kom hon med duvan. Vårt största problem var det som gick bäst under hela provet!

Upp och vänta på kritiken, jag trodde inte det skulle räcka till mer än en tvåa men de små ”skönhetsfläckarna” var inte tillräckligt för att inte ge oss en etta! Bara spår kvar... Det var två grupper kvar efter oss, men den sista var bara två startande så när de jobbade fick vi gå vårt spår. Hunden försvann upp på spåret noggrant och fint spårande försvann hon ur sikte. Mitt hjärta bankade så jag tror att hela skogen kunde höra det. Sen slutade det plötsligt slå när hunden kommer tillbaka – UTAN KANINEN! Domaren gick ut och kollade och efter en stund så kom ropade han in oss i skogen. De hade lagt ett nytt spår som han kunde se och spårläggaren kom tillbaka. Mingla var jättetaggad och drog iväg på det nya uppsparket. Vi ser henne noggrant spåra iväg och komma tillbaka med kaninen. Jag trodde jag skulle falla ihop av lättnad. Spåret var avklarat, vi kommer aldrig mer behöva gå spår, och första ettan i ökl var klar!

Lite väntan igen på prisutdelningen. Mingla hade bevisat att hon kunde annat än att mingla och vi fick vår rosett, diplom och kritik. Men det hela slutade inte där. Hon blev utsett till bästa Flat och fick motta Dovehunters VP för bästa flat i ökl och blev utsedd till den ena skyttens val, en hund som skytten skulle vilja ha med på riktig jakt. Vilken härlig revansch! Efter förra veckans nederlag så kände jag mig rätt så less på allt vad prov heter.

Tack till alla som har stöttat och trott på oss. Tack Ulle för trevligt sällskap och gästfrihet och till Anneli för att du är du och för att du tror på oss!

Kritiken
Samarbetsvilja: samarbetar under hela prövningen (5)
Sökarbete: Arbetar med bra fart och marktäckning på djupet av fältet. Avslutar dock med att söka av även närområdet. (5)
Fart: Anpassad (5)
Uthållighet: Håller för prövningen (5)
Näsa: Anv väl (5)Dirigerbarhet: Vatten: svarar upp på förarens kommand i den utsträckning som krävs för klassen. Löser uppg. Land: utm väl i hand (5)
Markeringsförmåga: markerar fallande vilt utm,distinkt. Vatten: markerar fallande vilt utm, distinkt (5)
Skottreaktion: Uppmärksam (5)
Stadga: Fast inför fallande vilt. Ngt pip (5,4)
Apporteringslust: i huvudsak spontan, hängt ngt vid ett par tillfällen (4,5)
Apportgrepp: korrekt grepp och avlämingar (5)
Simteknik: simmar utmärkt (5)
Vattenarbete: arb gärna i vatten (5)
Spårningsförmåga: GODKÄND (5)
Hundtolerans: Respekterar sin parkamrat (5)

Sammanfattande kritik: En trevlig flattik som genomför prövningen på ett tilltalande sätt. Små skönhetsfläckar under sökarb påverkar inte helheten.
Domare: Mats Närling

Nu ska vi ta tag i allt som jag inte var hundra nöjd med och finslipa det ytterligare. Och inte minst så ska vi ge oss ut även om inte vädret är toppen, man vet aldrig vad man möter på prov.
Det blev ett långt inlägg idag, och ändå känns det som om jag säkert missat en del. Nu ska hunden badas, hon var rejält lerig efter igår men varken hon eller jag hade lust för duschen i går kväll när vi kom hem sent så ett par tag med borsten fick räcka så länge.